Hovmantorps Hembygdsförening har via pastorsämbetet fått en skrift från Minnesota som bygger på berättelser av Hilda Lovisa om sin moder Carolina Engman. Familjen emigrerade från Johansberg. Skriften heter "Minnen" och är nedtecknad av Selma och Allice Bogren, vänner till en moster till Mrs George Palmer Chisago City Minnesota. Avskriften är så långt möjligt gjord exakt efter brevet
Minnen
När vi voro små hemma i Sverige, och mor satt vid spinnrocken, brukade hon tala om för oss hur hon hade det när hon var liten. Fadern var garfvare och dog vid 35 års ålder av lungsot.
Detta skedde när mor (Carolina) var 5 år. Hon hade en broder, fem år äldre än hon, Johan Ludvig, som var ovanligt vacker. Han hade svart, krylligt hår och mörka ögon, men han var rysligt vild. När han var 14 år gammal måste han ut och försörja sig själv. Han blev "möllaredräng". Han drunknade i kvarnen. Hans kamrater ville inte han skulle dyka i, men han sade att det var inte djupt och hoppade i.
Det tredje barnet som hette Engman, föddes efter faderns död. Modern dog vid 40 års ålder. Carolina var 9 år gammal och den yngste blott fem. Dess två kommo då på socknen. Den lilla brodern blev misshandlad så att han blev krympling och måste gå på kryckor. Han lärde sig att sticka och göra handarbete. Han dog när han var 30 år gammal.
När hennes fader var död kröp Carolina in i rummet där han låg: hon trodde att han sof och tog av penningarna, som låg på hans ögon. Hennes moder hade gått ut, så hon stannade inne hos den döde tills hon somnade, och de fann henne där. När modern dog tog en rik bonde, Ola Larsson i Böket (Norragården) henne hem till sig. Han hade haft 13 barn:, alla hade dött utom Frans Julius. Äfven denne dog av kopporna och mor fick dem också, när hon var 15 år. Hon hade ett hårt liv. Hon måste ut och arbeta i kolmilorna. Kjerstins (Olas hustru) fader bodde där också och han var stygg mot Carolina. En kväll när det stormade förskräckligt, och det blixtrade och åskade sände Ola ut henne efter fåren. Hon kunde inte få dem hem och när hon kom hem utan dem, slog Ola henne på bara benen. Då gick hon ut i ladugården och lade sig ner för att dö. Hon hade hört att en kunde svälta ihjäl på tre dagar. Johan Johansson (took the name of Söderlund when he came to America) arbetade också på denna gården och hans syster Kajsa. Hon var snäll vid mor. När hon fick kopporna sa Kajsa till dem: "Nu dör Carolina: ni har varit stygga vid henne".
Far och mor stammade från herrskap. Mor hade en släkting som de kallade Jungfrun på Böket, som var snäll mot henne. När hon gick och läste, sydde denna Jungfru en klänning åt mor som hon klädde på sig när hon gick till prästen. Ola klädde henne som en tiggarunge i skatvarv. Kjorteln var så styv den stå på golvet av sig själv. Ola skulle inte veta af denna klänningen hon fick av Jungfrun, så hon bytte om inne hos henne då hon gick till prästen. En dag kom Ola för att höra på hur Carolina läste. Hon blev så rädd för hon trodde han skulle varsna att hon hade en ny klänning på sig, men han varsnade det icke.
Jag (Hilda) kommer ihåg hur Ola Larsson såg ut. Han var stortröjan var så kort på ryggen och han hade lammabyxor på. Mor skulle ärfva honom, men han gifte om sig. När Kjerstins fader dog sade tjänstefolket att han spökade. Han gick så att han slet ut strumporna öfver natten så de måste sätta på andra om morgonen.
Mor - Carolina Engman - föddes i Sandsjö socken, Kronobergs län Jan. 25 1831. Hon dog i Chisago City, Minnesota Febr. 21 1915.
Far - Johan Johansson - föddes i Elmeboda socken, Flishults gård Sept 14 1831. Han dog i Chisago City, Minnesota oktober 1903.
Mor stannade kvar hos Ola Larsson efter hon blev konfirmerad i Sandsjö kyrka tills hon gifte sig, då var hon 25 år gammal.Far blev rättare på Persmåla gård, Blekinge och där föddes Helena, Febr. 3 1857.
I mars 1857 flyttade de till Hoffmanstorp, Småland, på Häggagården, där Alfred föddes den 20 maj 1858 Ida Christina den 13 nov. 1859 (Oct. 6, 1929 died) Frans Julius 24 okt. 1862 Hilda Lovisa (jag) född den 17 august. 1864 Augustinus född den 18 nov. 1866 Anna Maria född i May 1871 (Dog sept-71) Anna Mathilda född den 3 jan 1873 (Died juni 10, 1959) Augusta Carolina född den 10 april 1875 (Died Jan. 24 1958) Jennie Charlotta född den 19 April 1877 (Died Dec. 25 1953) Frans Julius och Anna Maria äro begrafvna vid Hoffmans Kyrka nära grinden. Jag kommer ihåg hur vackra deras små gravar voro med vit sand på. Anna Maria var ett snällt barn. Hon grät aldrig.
På Häggagården bodde brukspatronen, Gubben Ericksson, som var så lik Santa Claus som någon kunde vara. Han och hans hustru Frida voro Alfreds gudfar och gudmor. Han döptes af Pastor Lundgren i Häggagården. Hilda döptes av honom också i Joel Hagelströms hem i Tollstorp när hon var 3 dagar gammal. Far var borta och arbetade på banan i Värmland.
Augustinus döptes i Hoffmantorps kyrka. Kajsa på Lerbacken var gudmor och Feg Peterson gudfar, Britta på Persmållen, Salomon Peterson faddrar.
Anna Mathilda döptes i Hoffmantorps kyrka. Det var bittert kallt och hennes gudmor, Maria Danielsson från Ekerås bar henne dit. Hon pep hela vägen: de trodde inte hon skulle lefva tills de kom fram till kyrkan, så Maria tänkte på att göra nöddop i en å som de gick förbi. Hennes gudfar var Samuel Danielson, och faddrarna Maria och Frans-Elof.
Augusta döptes i Hoffmans kyrka, hennes gudmor och gudfar voro Samuel och Kajsa på Fredriksdal. Faddrar Johan och Lotta Erickson.
Jenny Charlotta döptes i Hoffmans kyrka, hennes faddrar Israel ? och Elisabeth Vilhelmina.
Fem av barnen, Helen, Alfred, Ida, Hilda och Augustinus konfirmerades av prosten Anderson. De hade att gå öfver en svensk mil till Fagerstads Prästgård. Klassen mötte en gång i veckan på stora gården. Barnen från Hoffmanstorp och Furuby kom dit, pojkarna på en gång, flickorna en annan gång. Den sista gången de mötte före konfirmationen, kom de dit tillsammams och hade mat med sig. Det var en vana att pojkarna skulle ta först och de vaskade inte diskarna efter dem utan flickorna fick äta på dem som de voro. En gång fick pigorna på gården se huru pojkarna spottade i var sin kopp. Efter den gången fick flickorna dricka kaffet först. De torde inte tala om detta spratt för Prosten. Då hade de inte blivit konfirmerade. Han var förskräckligt sträng på samma gång som han var den bäste Prost de hade. Det var ingen Prost i hela Sverige som var mera högaktad.
Fast mor hade svårt hos Ola Larson när hon var liten, stannade hon qvar där och arbetade för lön efter hon blev konfirmerad tills hon gifte sig. Far var rättare på Persmåla gård, Blekinge. Sedan flyttade de till Hoffmantorp, Häggagården, där brukspatron Gubben Erickson bodde. Han hade varit rik men blev fattig. Far faders namn var Johann, hans mors namn Helena. Hennes moder gifte sig två gånger, så han hade 3 halvsyskon: Martha, Kajsa, Magnus. De andra barnen voro Stina, Johan (far), Peter, Hanna. Föräldrarna voro rika men de första barnen fingo allt. Faste Martha (äldsta) var en old maid (ogift). Hon hade ett besvärligt lynne och bodde ensam. Hon fick ärfva Kajsa och Magnus.
Fast Kajsa var gift med Kalle Johan Grefven. Han var tjock och fet. Sonen Frans Joseph var rik och vacker. Han fick ärfva fastrarna. De hade en stor gård, Virkingaryd. Ida arbetade där. Hon tyckta om Kajsa. Frans Joseph var snäll mot henne. Farbror Magnus - Barfota - Massen ?
Faster Stina dog på havet. Hon skulle komma till hennes dotter, kusin Tilda som lefvte i Stacy, Minn. Tildas namn var mrs Charles Peterson. Jag kommer ihåg att Far Söderlind gick till Stacy för att se faster Stina. När han kom dit satt kusinen Tilda och grät: Hennes mor hade dött på havet, men hennes koffert kom fram.
Johan kom till Amerika 1881 och bosatte sig i Chisago City, Minn. Farbror Peter var blind och barnslig.
Faster Hanna gifte sig med Magnus (Sandsjö) - Hilda och Elof. Tolgstorps by - ?
Tolgstorp var under tre fruntimmer och far skulle inte göra något dagsverke så länge de lefvde. De lefvde så länge som far var i Sverige. Bönderna ville gärna att far skulle arbeta.
Johan i Johansgården (C. J. Johnson lumberman) och hans föräldrar bodde nära oss. Hans far var en snäll man men hans mor var stygg. Hon kom i underkläder med knif i handen. Mor ville byta om torp. Hon hörde att Sörregårdsbönderna Kalle Svensson och Frans Peterson ville byta så vi flyttade. Jag kommer ihåg vägen genom skogen där vi gick och plockade tall.
Andra grannar som vi hade voro Backa-Lisen (Svenslund) som var lite fjollig. Becka-Johanna bodde (hos) med henne- Näslösan-
Ida arbetade på en stor gård (Virkingaryd). När vi gick att visita henne kunde vi se den lilla stugan där hon hade haft 11 barn. När Lovisa konfirmerades var jag i Furuby kyrka, febr. 1882.
I Hoffmantorps kyrka på konfirmationsdagen voro flickorna klädda i svart dräkt med små vita förkläden. (Min var liten med en nätt hålsöm omkring den).
På Långfredagen också var fruntimren svartklädda. Stora vita förkläden och sockerdukar.
På julottan kom vi till kyrkan klockan 2 om morgonen höll på till emellam 4 - 5 eller dagsljus. Ingen värme i kyrkan, men när den var fullpackad blef det varmt. På hösten gjorde de blås, som de bar till kyrkan på julottan. Sockenstugan som stod utanför kyrkgrinden, hade två rum där vi gick in för att värma oss. Männen i ett rum, qvinnorna i det andra. Där blev ett skuffande och lefvande. Där var en stor spis med eld i.
På begrafningar togs aldrig liket in i kyrkan. Det stod på ett bår utanför grinden. Prästen och organisten mötte det (sjungande). Vid sorgehuset läste någon, som var god till att göra så. Far gjorde det ofta. Sex man bar liket och de hade alla silkehattar på. Kyrkovaktaren hade graft grafven och sedan liket nedsänkts kastades mullen på omedelbart. De hade många spadar så det gick fort. Sedan tagade de in i kyrkan och tacksägelse hölls. Ingen kom på en begrafning utan bjudning. Gästerna som bodde jämte vägen där liktåget gick (fram) dekorerade utanför deras grindar med hackad gröd kris. (Anm: Grönt ris) Somma tog formen av ett kors.
Mamsell Haj var den enda människa jag kände om, vars lik bars in i kyrkan. Hon var stor och tung.
På söndagsmorgonen låste de kyrkodörren när synda-bekännelsen lästes. De som kom sent måste stå utanför tills den blivit läst. Jag kommer ihåg mor berätta om att en gång när hon kom sent stod hennes vän Häradsskrivaren Lundblad utanför också. Han sade till henne: "Tänk bara, Carolina, om vi kommer och finner himladörren låst för oss." Ingen fick gå ut förr än Herrens Välsignelse hade blivit läst.
I Hoffmantorps kyrka var bänkarna försedda med dörrar som hade nummer på. Bönderna och torparna hade en stol. De bytte om bänkar hvart år: När de till sist kom ned till sista bänken vid dörren så nästa år kom de upp fram igen.
Lessebo bruk hade alltid samma bänk. De två kyrkvärdarna satte framme i korta bänkar. Ingen kollekt togs upp, men när de skulle offra kom de fram till ett bord som kyrkvärdarna satte upp vid altaret. Och det knarrade i skorna när folket gick fram.
Furuby kyrka var byggd som ett kors. Det var skumt därinne. Jag kommer ihåg jag var i kyrkan när Lovisa Johnson konfirmerades (hon var två år äldre än jag). Jag vet inte vad som föregick där framme för jag var så intresserad i taket att jag satt och betraktade det till men nacke blev styf. Uppe i valvet var två olika målningar. Uppe öfver altaret var en ljuvlig bild av Himlen och änglarna. Men i bakdelen af Kyrkan var det förskräckligt - Skam med hår och svans, stod vid en stor gryta. frå vilken lågorna sköto högt upp; i handen hade han an stor eld-gaffel som han petade ned syndarna med, när de försökte att komma upp.
De gamla brukade ha litet konfekt, krydd-dosor eller luktvatten med sig i kyrkan, som de sände ner bänken till sina grannar. Luktvatten sprinklade de på sin hvita näsdukar som de endast bar för prydnad, svept runt deras psalmbok.
När ett par skulle gifta sig gick de båda till prästen för att taga ut lys-sedel. Lysningen lästes tre Söndagar å rad från predikstolen. Om bruden var obefläckad (Virgin) så läste prästen namnet och sade orden "sedesam" efter det. Om bröllopet stod i kyrkan så bar bruden en silfverkrona som tillhörde församlingen. Det vill säga, hon fick bära den om hon var ren. En flicka, Iga Berggren, lurade prästen. Efter hennes bröllop måste kronan förgyllas. Om bröllopet stod hemma var det vanligt en myrten-krona som bruden bar.
I Furuby var det en som de kallade Granna Emma: Hon hade ett oäkta barn. När prosten frågade hur länge hon skulle hålla på, sa hon, "till dussinet blir fullt".
1868-1869, det svåra året - var jag Hilda 4 år gammal. Helen, Alfred och Ida fick gå ut och tigga. Det var inget arbete att få. Folket ville inte sälja sin säd.
Jag kommer ihåg hur en Söndag (det vare en bönesöndag, qvinnorna som gick till kyrkan voro svartklädda) jag stod vid fönstret och undrade om den qvinnan som gick förbi hade bröd att äta hemma. Far hade gått till kyrkan. Där mötte han en god vän, Häradsskrivaren Lundblad (Lässebo bruk), Västratorp, Furuby Socken herregård, Han hade sagt till Ola Larsson att han skulle hjälpa mor, och han sände 20 kronor. Till far gav han en krona. men sade "Säg till Carolina, den fina, att hon kommer till mig i morgon efter de andra." Far kom hem med lätta steg. På vägen hade han köpt bröd (i Bommerås) och småsill. Mor grät.
Nästa dag gick mor till skrivaren för att få resten av pengarna. Det var lång väg att gå- På kontoret där han satt brukade många qvinnor komma för hjälp,: De voro nästan rädda för att gå, för han förhörde dem. Han frågade dem vad "ingångstexten hade varit, och de fick läsa för honom. En gång, när Ida var där, svängde han en lång bit licorice runt omkring och frågade henne om hon tyckte om tobak. Hans son gifte sig med Prosten Andersons dotter Clementine. Sonen drack. Skrifvaren var mycket snäll; en gång gaf han far säd-potatis, och lånade honom hästar att köra hem dem.